Here we go...

Är det inte så? Loved you once - då kommer du alltid vara kvar. On my heart like a tatto - Du försvinner aldrig. Okej, du kanske inte är the one längre, du kanske inte ens spelar roll längre (men det tror jag inte på fullt ut) men fortfarande, du är fast där. Du har märkt mig. (Folk märker varandra). Jag tror det. Jag har människor som märkt mig, en allra mest. Det är inte det att den här människan är aktuell längre. Det är inte att man vill vara med den (men ibland funderar man allt på hur det hade varit) men den finns där. Vi kallar det väl minnen, de the parts of våra tankar som inte längre är aktuella. Dom (människorna) har påverkat oss, och därfor finns dom alltid där. Like a tatto.

Än så länge kan jag nog säga att jag samlat på mig fyra -olika- exempel. (Fem om vi ska räkna Chad, men jag skall inte ta upp honom ikväll). Ett utav dom var väldigt viktigt för stunden, tror jag, och troligtvis påverkade det mig (för alla människor påverkar dig) men det finns inte kvar. No tattoo. Jag kan inte svara på varför, jag trodde nog det var viktigare än vad det var. Ett annat är väldigt komplext. Jag kan inte ens själv säga vad det är, men jag tror inte det är ett märke. Jo, till en viss del, men inte i den bemärkelse att det kommer räknas till något av det viktiga senare (vilket jag kanske trodde från början). Sen är det dom andra två. Dom som är. Dom som inte vill gå sin väg, trots att de borde. Men det är väl där låten kommer in. Det är väl där texten jag förstod idag ersätter vad jag skriver här.