Deutchland
Har shoppat lite, druckit lite, ätit lite. Upptäckt att jag är smalare nu än när jag akte till USA (dock samma vikt) sa det far vi ta positivt.
Kommer hem pa mandag, alldeles för snart. Men bättre en vecka än ingen vecka.
Peace
Nu sticker jag snart
En vecka ledigt från jobbet, det känns sjukt :S Jag brukar jobba 6 dagar i veckan ju, vadå ledig i 9? :S Helt sjukt, men säkert mkt viktigt också. Låta kroppen och huvudet vila lite, hämta energi som säkert lär behövas över jul då vi lär slita som jul. Men det kommer bli kul det med.
Hoppas bara för allt i världen på att nyårsveckan ska kunna lösa sig, så att jag kan åka iväg och se en annan av de viktiga, men det måste väl kunna ordna sig, eller??
Well.. ni får klara er utan mig en vecka, det gör ni nog galant ;)
Peace
<3
Skriva nattligt inlägg?
Hade tänkt gå o lägga mig för några timmar sen men det blev inte så. Har suttit och laddat min mp3 med massa ny musik... Blir nice imorn på flyget :) Kollade Andra Avenyn med, glömde ju helt bort att det var söndag så det blev lite sent.. Lyssnar på musik nu och skriver lite med vissa, blir till att sova snart.. Ska bli så jävla nice imorn :)
Jag vet inte vad jag håller på o snurrar runt med i mitt huvud, men nu är det ju bättre saker iaf, haha :D
Peace
Maybe?
(Bethany Joy Galeotti - All Along)
Jobb, cd-skivor och personalsammankomst
Har jobbat idag, på golvet för ovanlighetens skull. Gick bra. Dock är det alldeles för mycket intriger på jobbet, något som diskuterades friskt på en 50-års fest som jag var på idag (en arbetkamrats). Det var trevligt där. Dock ska jag vakna halv sju imorgon, känns som att det är dags för att sova. Ibland är det tur att man inte har vissas mobilnummer ^^
Beställde lite cd-skivor till mig själv idag, riktigt nice och billigt :)
Ehm... vi säger väl gonatt här. Thn är tanken imorn, vet inte riktigt när men vi ser ^^
Utebliven träning
Kan inte fatta att jag åker snart, ska bli så jävla skönt. :)
Pissiga horoskop
Över till annat. Jag fick massage idag, något vi får gratis genom jobbet. Jag har läääääänge fått kramp lite när som helst, inte så ofta, i min vänstra sätesmuskel. Låter helt sjukt, ja vet, men det är jävligt jobbigt för det medför svårigheter med att sitta eller stå eller göra vad man nu ska göra. De senaste månaderna har detta dock blivit allt mer frekvent, så mycket att jag i princip får ont varje dag, mest på kvällarna. Måttligt roligt. Jag sa iaf detta till min massör idag. Hon sa att hon kanske behövde trycka på lite triggerpunkter så det ägnade hon väl en kvart åt. JÄVLAR vad ont det gorde.. lär få blåmärken.. men jag uthärdade det i tron om att denna lilla smärta skulle kunna hjälpa den andra att försvinna. Sitter dock här elva timmar senare med samma jävla mongo smärta/kramp som vanligt. Livet är hårt.
Please come and find me, my love
(Lene Marlin - My Love)
Ens andra hälft
Jag lärde mig igår vad Platon skrivit om kärleken, eller en liten del av vad han skrivit; att människorna från början hade fyra armar och fyra ben, två huvuden åt varsitt håll, något som kan tolkas som en fulländad varelse. Gudarna klöv sedan människorna mitt itu (om det var på grund utav att de kände sig hotade av människorna eller om det var på grund utav deras stigande högmod låter jag vara osagt eftersom det verkar finnas olika svar på den frågan) och därav söker människan alltid efter sin andra hälft för att uppnå helhet. Detta skulle alltså vara kärlek.
Tanken är ju helt underbart vacker - så länge du hittar den du söker. Men tänk om inte? Tänk om du går hela ditt liv utan att hitta den du är menad för. Det finns sex miljarder människor på jorden, hur stor är chansen att du ska hitta rätt? (Alla matte från nu får inte tas för seriöst, den stämmer nog inte). En på sexmiljarder minus ett? 1,67*10(upphöjt i)-11. Fast den siffran stämmer ju förstås bara om man här bisexuell. Säg nu att man endast är intresserad av personer av ett kön. Då är det alltså en på tre miljoner istället. 3,33*10(upphöjt i)-10. Jag vet inte om jag blev gladare över den siffran. Hur som helst, det finns inget som helst logiskt eller systematiskt i kärlek, som i matte, så lika bra jag går ifrån det.
Så alltså, tänk om du inte hittar denna människa. Är du körd då? Säg ändå att denna person finns i samma land, samma stad, runtikring dig, tänk om du inte vet om att det är DEN. Tänk om du endast ser personen i fråga en gång, typ ni korsar varandra på en gata, hur ska du fatta? Eller att ni jobbar ihop men du inte förstår att det är The One? Eller tänk om det faktiskt blir något med denna person, men att du ÄNDÅ inte förstår att det är den som är din andra hälft, pga olika omstädigheter. Ja menar, hur VET du? Hur VET man? Hur vet folk som gifter sig att det är rätt person? Fast ja.. man skulle ju kunna se det så att eftersom det bara finns en, så VET man när det är den rätta. Jag menar hela tanken på att du har en andra hälft är ju ganska utsvävad, så isåfall bör det väl rimligen anses att man VET när man träffar denne. Men tänk om man kommer på det försent? KAN man ens det. Alldeles nyss sa jag ju att man skulle veta direkt. Men jag är inte Platon så jag vet inte. Men tanken på en andra hälft är fin...
Dessvärre tror jag inte att allt sånt där fungerar så bra i våran civiliserade värld. Vi tänker och analyserar alldeles för mycket, har massa sociala spärrar samt så mycket stolthet att hålla upp så jag tror att alldeles för många hälfter aldrig kommer få varandra. Sen var det ju det där med alla som går omkring och ockuperar andras hälfter. Där är ju också ett problem. Synd om du är i ett förhållande och träffar denne rätta. Det finns en stor risk att du inte kommer ta minsta lilla steg med denne, för du är redan låst, ockuperad. Det finns massa saker som inte passar sig och du kommer därför inget göra kanske. Varsegod, du har just förstört hela din framtid utan att veta det. Så sorgligt. Känner just nu att jag håller på att glida in på en helt annan diskussion, den om att folk inte vågar tillräckligt mycket. Vågar inte ta risker för att de är rädda för att falla. Dock måste man våga riskera för att ens ha en chans att nå högt. Det är bara att välja, antingen mesar man sig igenom livet, får inget extra ordinary men förlorar inte allt för mycket heller.. ELLER så LEVER man, tar risker och vågar satsa på något man vill, med världens risk för att det går åt helvete, men också med en chans att man ska nå allra högst.
Har skrivit ett VÄLDIGT flummigt inlägg, baserat på en lös diskussion jag hade igår. Det hade nog kunnat formulerats bättre, men som alltid när jag sitter och tänker så är allting så mycket bättre och konkret i huvudet, men när det ska ned i ord blir det bara flummigt... men det är väl lite det som är meningen också. :P
Repeat
Gårdagens låt har gått på repeat idag. På mig. Jag har sjungit hela dagen. Dock är det inte helt ovanligt att jag får ne låt på hjärnan och sjunger den en hel dag. Synd för dom jag jobbar med, vadå tjata ut en låt? :
Hade en till låt lite grann med, som var med i Mamma Mia. Mycket fin låt.
(Meryl Steep - Slipping through my fingers)
To know him is to love him
(Linda Ronstadt, Dolly Parton and Emmylou Harris - To know him is to love him)
Jag blev glad idag
Kanske ska man vara glad så länge det inte snöar? Det kommer ju bara bli svårare att cykla till jobbet, slask på marken är ju som gjord för att ramla i. Men visst hade det varit mysigt med snö? Har haft vinter känsla ett par veckor nu så det känns som om att det är på tiden.
Jag älskar snö och jag älskar vintern. Jag föredrar kyla hundra gånger framför värme. Jag älskar att bylsa på mig massa kläder och att kunna använda tjocktröjor utan att ens behöva fundera över om det kommer bli för varmt. Jag kommer ihåg när jag var liten och jag och Linda alltid sprang ut när den första snön kom. Det var alltid såna där STORA flingor, som la sig jättesnabbt, och mitt i allt det studsade vi runt med alldeles för lite kläder. Det var roligt. Jag är dock rädd att jag inte kommer få se så mycket snö i år, med tanke på att jag bor här ute, alldeles för nära havet för att snön skall bli som den blir i skogshöjden. Finns inte mycket som är vackrare än skogshöjden när det har snöat sådär jättemycket så att allt är vitt, till och med bilvägen. Dessvärre har det huggits ned alldeles för mycket skog däruppe, och mer ska det bli. Det borde vara förbjudet att hugga ned skog som barn lekt i när de var små. Usch. Jag får se till att ta mig upp dit när snön har kommit för att vandra runt i den. Definitivt.
Jag har många minnen förknippade med snö. Får se om det blir några nya.
Workin 7 days a week
Hade jag något mer att skriva? Njae... inget som jag kommer skriva iaf. Hade kunnat skriva, men kommer inte. Och tar jag då bort det, då finns det inget av värde att skriva. Hur många timmar jag jobbat? Hur mycket vi skrattade under lunchen? Hur fuckade vissa kunder är? Att Thomas von Brömsen var där idag? Asså.. det är ju ingen mer än jag som bryr mig om dom sakerna ändå :P
Jag saknar och sjunga.. kommer jag inte in blire nog någon form av sånglektioner till våren, det måste in.
Vi såg Mamma Mia idag. Jag skratta som fan, och sjöng.. <3
Gotta go and get my beauty sleep, som om den gör skillnad. Gör iaf morgondagen lättare.
Peace
Ett år
För ett år sedan satt jag på ett plan påväg till New York, USA. Jag satt på ett plan (ett plan som vi höll på att missa på grund av en inställd flight från Sverige) med fem andra svenskor som jag inte känt mer än några timmar men ändå kom man varandra väldigt nära redan då. Alla var där för att göra samma sak, alla hade samma utsatta situation så man hade mycket att prata om. Shit vad man undrade, undrade hur det skulle bli. Hur skulle USA vara? Hur skulle familjen vara? Skulle man få ett helt annorlunda liv därborta, skulle allt bli så.. speciellt? För det är väl så i USA? USA är ju så.. stort och annorlunda? Idag kan jag säga att det är ingen skillnad, förutom att bilarna är större.
Efter 8h eller vad det kan ha varit på planet från Köpenhamn landade jag i New York. Vi var jätteuppspelta, tittade oss omkring till max så fort man kunde se marken, för vi skulle ju landa i New York, det skulle ju se jättehäftigt ut. Jag kan säga att jag blev besviken när vi tog mark. Utanför fönstret där vi landade fanns inget annat än jordig mark, något som såg ut som en lång sopstation och kanske möjligtvis en stor väg, om jag minns rätt. Det fanns inget fantastiskt över det överhuvudtaget. Det var inte förrän vi satt på bussen som skulle ta oss från flygplatsen till hotellet i Stanford, NY som det häftiga började. Att åka på motorvägen var det första i det landet som fick mig att tappa hakan. Rent allmänt var bilarna större, eller rättare sagt så var jeepar och SUVs överrepresenterade och såg man en vanlig kombi eller kanske till och med en liten golf, då stod den utifrån mängden. Sen dessa lastbilar. Herregud. Här i Sverige åker det omkring fula, sunkiga lastbilar med ett tryck på sidan. Så var det inte där. Vi såg värsta pimpade lastbilarna, lackerade i häftiga färger och med stora tryck på. Dom var skitsnygga. Det var då man kände att "nej, jag är inte hemma längre. Varsegod, här har du USA".
Sedan följde några dagar på hotellet. Vi fick lyssna på föreläsningar om hur man tar hand om barn o vad man inte ska göra. Vilka kulturkrocker vi kanske skulle uppleva och vad vi kunde göra för att det skulle bli så bra som möjligt. Man var inte ofta ute från hotellet, två gånger egentligen. Första gången var väl kvällen efter vi kommit dit. "Ledarna" berättade att det fanns ett "Mall" inte alltför långt bort och att vi gärna fick gå dit och kika. Klart vi gick dit, alla svenskor. Jag minns att vi gick in i en ingång som ledde en direkt in till Macy's (så som det är överallt för Macy's har alltid en egen sektion i Mallet, som ett eget mindre i början/sidan/slutet av det stora). Jag kan ekänna att vi spenderade en ganska lång stund där. Det handlade inte om att vi egentligen tyckte så mycket om själva Macy's, utan det var mer pga att vi faktiskt inte fattade att Mallet fortsatta efter Macy's. När man insåg det sen kände man sig inte sådär väldigt världsvan utan ganska korkad. Efter det har jag aldrig spenderat särskilt mycket tid på Macy's utan i princip sprungit igenom det om jag behövt använda den ingången.
Andra gången vi stack ifrån hotellet på riktigt var på den guidade turen i New York. Jag fick den betald av Leon och Michelle som välkomstgåva, det var jag väldigt tacksam för efteråt. Jag kanske hade gått ändå, men jag vet inte säkert och det är något jag inte hade velat missa. Vi åkte med buss från Stanford till New York. Det var när man körde runt med bussen i New York som började förstå hur stort, hur mycket större det är. För kördes vi till Rockafeller Center. Inte visste jag vad det var innan, noll koll som vanligt. Vi fick åka upp till taket och jävlar säger jag bara, det var en usikt. Man kan se utöver hela New York, alla ljus, frihetsgudinnan. Det var vackert, riktigt vackert. Dock finns det ingenting som slår känslan när bussen släppte av oss på Time Square. Jag tror nog helt ärligt att det är något av det häftigaste jag sett, första gången jag såg det. Det är så långt ifrån allt man ser här. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig egentligen när jag klev ur bussen, inte hade jag koll exakt på vad Time Square var. Nu vet jag. Där och då blev jag kär i New York. Självklart vet jag att det är skittöntigt, jag har inte sett en bråkdel av New York, men tillräckligt för att tycka om det. Tråkigt nog var det inte alls samma sak att komma dit andra gången. Jag och Maria åkte dit helgen innan jul. Jag menar, you have see Christmas in New York, it's gotta be something special. Ne, det var det inte. Och inte heller gav mig Time Square samma känsla som första gången jag var där, men det är väl så det är. Första gången är alltid speciellt, med allt. Man ska inte försöka återuppleva sådana moments, dom finns en gång och sen ska man leva på det.
Hur som helst.. Jag åkte för ett år sedan, vilket betyder att jag skulle egentligen kommit hem nu. Det gör jag inte, jag har redan varit hemma i fem och en halv månad. Lite fel känns det. Jag vet ju nu att jag hade kunnat få mer tid med dom därborta utan att det gått ut över min utbildning, vilket ju var anledningen att jag kom hem. Men jag hade aldrig kunnat göra annorlunda och det är alltid rätt att veta annat i efterhand. Vad jag vet nu vet jag inte då så det är inget att gräma sig över, dock kan man känna att det är synd att jag inte fick mer tid där. Men jag har fått mycket bra pga att jag kom tillbaka. Jag fick ett jobb direkt, något jag är väldigt tacksam över. Jag fick ha sensommarn och början på hösten här med Shomi och vi gjorde mycket roligt :) Hade ju varit sugigt om vi inte setts förrän nu, även om det knappt märks när vi e ifrån varann ;) Jag hade kommit hem till en lägenhet jag skulle ta hand om. Det om något hade varit hysteriskt. Nu bor jag här och kan skjuta på sådant där tills jag vet hur det blir med skola. Jag kunde skriva HSP och höja mig vilket aldrig är fel. Och dessutom har jag gått ner istället för upp i vikt. Det hade ju varit intressant att se vilken köttbulle jag hade varit :D
Nej, saker händer för en anledning och det löser sig alltid till det bästa till slut. Nu ska jag bara försöka fortsätta gå ner i vikt (eller fett iaf), även fast jag slöat till lite det sista. Jag ska hoppas på att komma in i skola, om inte så börja förbereda mig för Danmark till hösten. Jag ska fortsätta jobba som den arbetsnarkoman jag insett att jag är, men också ha en vecka ledigt för att studsa ned till Tyskland en vecka för att träffa Maria. Shit, henne saknar jag mycket nu, efter ett halvår.
Det var många som inte tyckte jag skulle sticka iväg till USA, att det var ett förhastat beslut. Att det var oansvarigt och korkat och att jag, om jag inte kom in i skola, skulle stanna hemma och tjäna pengar istället. Jag tyckte inte så, och nu i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde som jag gjorde. Det har gett mig mycket att ha åkt dit, gjort det jag gjort och mött dem jag mött. Så tack till mig själv som släppte lite på kontrollen och behovet av att ha det som det alltid varit och på så sätt vågade göra något nytt och eget. Det var nyttigt. :)
- GU till våren då? *hiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie*
