Here we go...

Denna satans dag. Jag har aldrig tyckt om den. Den e bara irriterande. Dock maste jag saga att jag uppskattar den mycket mer nar jag inte har pojkvan, samt omkring barn. Nu har jag insett att det ar en bra dag, for barn. Da ar den inte sa hemsk, for det ar faktiskt himla mysigt att ga och kopa sma kort och lite choklad till ungarna, samt att fa en liten bag av Michelle med diverse grejs i. Hon e verkligen bra pa sant :) Nar man har pojkvan ar det dock bara irriterande, for man vet att det ar sa javla patvingat och enda anledningen till att det "firas" overhuvudtaget ar for att det forvantas. Usch. Jag har under samtliga ar som upptagen vagrat fira alla hjartans dag, dock har jag likforbannat fatt dom dar satans rosorna. Klart det ar gulligt, men jag maste saga att jag uppskattade det sa mycket mer den gangen jag fick det helt spontant bara for att personen ifraga ville. Mycket battre. Dock har jag aldrig varit mycket for romantik. Nej, usch. Inte den klassiska varianten iaf. Nej, ska det vara nagon form av uppvaktning kan det ju ges nagot enklare, som typ en film. Det hade jag fan uppskattat. En film som personen i fraga vet jag vill ha. Det duger fin-fint. Dock kan jag val erkanna att det ar lite halvgulligt om nagon satter ihop en skiva med latar som beror, men da far det inte va nan javla sliskig balladskiva ratt igenom, nej, det ska finnas tanke. Haha. Sa nasta boyfriend, lagg det pa minnet ;)








Tack Mami:


( Whitney Houston - Greatest love of all )