Here we go...

Majoriteten av mina kompisar har alltid varit killar. Man skulle val kunn asaga 1 tjej pa 5 killar, max! I hogstadiet vart det framst Jenny, Sandra och Annelie, med Gud vet hur manga killar. Skulle troligen kunna rakna upp ett tjugotal namn. I gymnasiet vart det bara jag och Shomi, resten killar. Alltid.
Jag har aldrig riktigt funkat i tjejgrupper, eller iaf aldrig varit en del av dem. Tva tighta tjejer funkar perfekt, men that's it. Jag tror inte ens att jag forsokt eller velat ha fler. Jag funkar battre med killar, det ar roligare. Jag tar for mycket plats for tjejers smak; pratar for mycket och for hogt, ar inte tillrackligt diskret - tjejig helt enkelt. Killar ar bra. De ar roligare och (oftast) ar det inte lika mycket drama eller skitsnack omkring dem.
Jag blev grymt chockad nar jag pa orientation i Stamford kom overens med nio tjejer pa samma gang. Vet fortfarande inte hur det gick till riktigt. Nu, har i USA at det forsta gangen jag inte har ett stadigt network av killkompisar, vilket gor det hela lite trakigare. Men vad ska man gora? Ett ar kan jag overleva. Dessutom anvands ju MSN flitigt!

Varfor ar jag sadan da? Jag vet inte. Sitter fortillfallet pa college, skrivandes pa baksidan av forra veckans homework. Har inte lyssnat alls idag, tog Marias iPod och kor fortillfallet lugna Alanis Morissette latar.

Musik far en alltid att fundera och analysera. Jag kom ihag en fight jag och Shomi hade en gang (in front of tva andra kompisar). Vet inte riktigt hur och varfor vi amna dar, men den gick ut pa att ingen utav oss forstod den andra. Det blev sagt "Erika, du vet ingenting om hur det ar." - "Jag vet inte, jag vet ingenting?". Det handlade om att vara utan fäder. Vi har valdigt olika situationer och helt arligt sa tror jag att vi hade helt ratt. Ingen utav oss har en aning om vad den andre gatt igenom. Fast just da blev det valdigt fult. Tror det slutade med ivagvandring fran varande och smallandes i skap, samt tva killkompisar kvar som inte hade en aning om hur dom skulle fa de tva idioterna att fatta att dom overreagerat lite, utan att gora saken varre - for amnet var ju ganska kansligt.

Hur som helst, tanken som slog mig var; ar detta behov utav trygga killkompisar omkring oss sa viktigt pga vad vi inte haft? Jag vet inte, jag har ingen aning, men det var vad jag funderade over. Utifran den lilla psykologi jag kan sa har jag fattat det som att vad du inte haft da du var liten, det forsoker du kompensera resten av ditt liv. Vet inte riktigt om man kan saga att det har ett dugg med vad jag skrev om att gora. Det var bara min tanke. Det haller inte egentligen, varken for mig eller henne, tror jag. Men som sagt, det var vad jag funderade pa.

Nu maste jag gora en uppgift har, sa jag later er ta del av detta nar jag kommer hem.

(Alanis Morissette - That I would be good)


(Alanis Morissette - Simple together)

Ledsen men det fanns inga musikvideor. Den forsta ar ihopklippt av delar fran The Notebook - den basta karleksfilmen nagonsin.