Ens andra hälft
Är det så? Finns det EN människa här i världen som är din andra hälft, den du behöver för att bli hel? Är det så att det finns bara en som är rätt för dig, och finner du inte denna så är du dömd att antingen leva i olyckliga förhållanden eller förbli själv? Jag vet inte.
Jag lärde mig igår vad Platon skrivit om kärleken, eller en liten del av vad han skrivit; att människorna från början hade fyra armar och fyra ben, två huvuden åt varsitt håll, något som kan tolkas som en fulländad varelse. Gudarna klöv sedan människorna mitt itu (om det var på grund utav att de kände sig hotade av människorna eller om det var på grund utav deras stigande högmod låter jag vara osagt eftersom det verkar finnas olika svar på den frågan) och därav söker människan alltid efter sin andra hälft för att uppnå helhet. Detta skulle alltså vara kärlek.
Tanken är ju helt underbart vacker - så länge du hittar den du söker. Men tänk om inte? Tänk om du går hela ditt liv utan att hitta den du är menad för. Det finns sex miljarder människor på jorden, hur stor är chansen att du ska hitta rätt? (Alla matte från nu får inte tas för seriöst, den stämmer nog inte). En på sexmiljarder minus ett? 1,67*10(upphöjt i)-11. Fast den siffran stämmer ju förstås bara om man här bisexuell. Säg nu att man endast är intresserad av personer av ett kön. Då är det alltså en på tre miljoner istället. 3,33*10(upphöjt i)-10. Jag vet inte om jag blev gladare över den siffran. Hur som helst, det finns inget som helst logiskt eller systematiskt i kärlek, som i matte, så lika bra jag går ifrån det.
Så alltså, tänk om du inte hittar denna människa. Är du körd då? Säg ändå att denna person finns i samma land, samma stad, runtikring dig, tänk om du inte vet om att det är DEN. Tänk om du endast ser personen i fråga en gång, typ ni korsar varandra på en gata, hur ska du fatta? Eller att ni jobbar ihop men du inte förstår att det är The One? Eller tänk om det faktiskt blir något med denna person, men att du ÄNDÅ inte förstår att det är den som är din andra hälft, pga olika omstädigheter. Ja menar, hur VET du? Hur VET man? Hur vet folk som gifter sig att det är rätt person? Fast ja.. man skulle ju kunna se det så att eftersom det bara finns en, så VET man när det är den rätta. Jag menar hela tanken på att du har en andra hälft är ju ganska utsvävad, så isåfall bör det väl rimligen anses att man VET när man träffar denne. Men tänk om man kommer på det försent? KAN man ens det. Alldeles nyss sa jag ju att man skulle veta direkt. Men jag är inte Platon så jag vet inte. Men tanken på en andra hälft är fin...
Dessvärre tror jag inte att allt sånt där fungerar så bra i våran civiliserade värld. Vi tänker och analyserar alldeles för mycket, har massa sociala spärrar samt så mycket stolthet att hålla upp så jag tror att alldeles för många hälfter aldrig kommer få varandra. Sen var det ju det där med alla som går omkring och ockuperar andras hälfter. Där är ju också ett problem. Synd om du är i ett förhållande och träffar denne rätta. Det finns en stor risk att du inte kommer ta minsta lilla steg med denne, för du är redan låst, ockuperad. Det finns massa saker som inte passar sig och du kommer därför inget göra kanske. Varsegod, du har just förstört hela din framtid utan att veta det. Så sorgligt. Känner just nu att jag håller på att glida in på en helt annan diskussion, den om att folk inte vågar tillräckligt mycket. Vågar inte ta risker för att de är rädda för att falla. Dock måste man våga riskera för att ens ha en chans att nå högt. Det är bara att välja, antingen mesar man sig igenom livet, får inget extra ordinary men förlorar inte allt för mycket heller.. ELLER så LEVER man, tar risker och vågar satsa på något man vill, med världens risk för att det går åt helvete, men också med en chans att man ska nå allra högst.
Har skrivit ett VÄLDIGT flummigt inlägg, baserat på en lös diskussion jag hade igår. Det hade nog kunnat formulerats bättre, men som alltid när jag sitter och tänker så är allting så mycket bättre och konkret i huvudet, men när det ska ned i ord blir det bara flummigt... men det är väl lite det som är meningen också. :P
Jag lärde mig igår vad Platon skrivit om kärleken, eller en liten del av vad han skrivit; att människorna från början hade fyra armar och fyra ben, två huvuden åt varsitt håll, något som kan tolkas som en fulländad varelse. Gudarna klöv sedan människorna mitt itu (om det var på grund utav att de kände sig hotade av människorna eller om det var på grund utav deras stigande högmod låter jag vara osagt eftersom det verkar finnas olika svar på den frågan) och därav söker människan alltid efter sin andra hälft för att uppnå helhet. Detta skulle alltså vara kärlek.
Tanken är ju helt underbart vacker - så länge du hittar den du söker. Men tänk om inte? Tänk om du går hela ditt liv utan att hitta den du är menad för. Det finns sex miljarder människor på jorden, hur stor är chansen att du ska hitta rätt? (Alla matte från nu får inte tas för seriöst, den stämmer nog inte). En på sexmiljarder minus ett? 1,67*10(upphöjt i)-11. Fast den siffran stämmer ju förstås bara om man här bisexuell. Säg nu att man endast är intresserad av personer av ett kön. Då är det alltså en på tre miljoner istället. 3,33*10(upphöjt i)-10. Jag vet inte om jag blev gladare över den siffran. Hur som helst, det finns inget som helst logiskt eller systematiskt i kärlek, som i matte, så lika bra jag går ifrån det.
Så alltså, tänk om du inte hittar denna människa. Är du körd då? Säg ändå att denna person finns i samma land, samma stad, runtikring dig, tänk om du inte vet om att det är DEN. Tänk om du endast ser personen i fråga en gång, typ ni korsar varandra på en gata, hur ska du fatta? Eller att ni jobbar ihop men du inte förstår att det är The One? Eller tänk om det faktiskt blir något med denna person, men att du ÄNDÅ inte förstår att det är den som är din andra hälft, pga olika omstädigheter. Ja menar, hur VET du? Hur VET man? Hur vet folk som gifter sig att det är rätt person? Fast ja.. man skulle ju kunna se det så att eftersom det bara finns en, så VET man när det är den rätta. Jag menar hela tanken på att du har en andra hälft är ju ganska utsvävad, så isåfall bör det väl rimligen anses att man VET när man träffar denne. Men tänk om man kommer på det försent? KAN man ens det. Alldeles nyss sa jag ju att man skulle veta direkt. Men jag är inte Platon så jag vet inte. Men tanken på en andra hälft är fin...
Dessvärre tror jag inte att allt sånt där fungerar så bra i våran civiliserade värld. Vi tänker och analyserar alldeles för mycket, har massa sociala spärrar samt så mycket stolthet att hålla upp så jag tror att alldeles för många hälfter aldrig kommer få varandra. Sen var det ju det där med alla som går omkring och ockuperar andras hälfter. Där är ju också ett problem. Synd om du är i ett förhållande och träffar denne rätta. Det finns en stor risk att du inte kommer ta minsta lilla steg med denne, för du är redan låst, ockuperad. Det finns massa saker som inte passar sig och du kommer därför inget göra kanske. Varsegod, du har just förstört hela din framtid utan att veta det. Så sorgligt. Känner just nu att jag håller på att glida in på en helt annan diskussion, den om att folk inte vågar tillräckligt mycket. Vågar inte ta risker för att de är rädda för att falla. Dock måste man våga riskera för att ens ha en chans att nå högt. Det är bara att välja, antingen mesar man sig igenom livet, får inget extra ordinary men förlorar inte allt för mycket heller.. ELLER så LEVER man, tar risker och vågar satsa på något man vill, med världens risk för att det går åt helvete, men också med en chans att man ska nå allra högst.
Har skrivit ett VÄLDIGT flummigt inlägg, baserat på en lös diskussion jag hade igår. Det hade nog kunnat formulerats bättre, men som alltid när jag sitter och tänker så är allting så mycket bättre och konkret i huvudet, men när det ska ned i ord blir det bara flummigt... men det är väl lite det som är meningen också. :P
Kommentarer
Trackback
