Here we go...

För ett år sedan satt jag på ett plan påväg till New York, USA. Jag satt på ett plan (ett plan som vi höll på att missa på grund av en inställd flight från Sverige)  med fem andra svenskor som jag inte känt mer än några timmar men ändå kom man varandra väldigt nära redan då. Alla var där för att göra samma sak, alla hade samma utsatta situation så man hade mycket att prata om. Shit vad man undrade, undrade hur det skulle bli. Hur skulle USA vara? Hur skulle familjen vara? Skulle man få ett helt annorlunda liv därborta, skulle allt bli så.. speciellt? För det är väl så i USA? USA är ju så.. stort och annorlunda? Idag kan jag säga att det är ingen skillnad, förutom att bilarna är större.


Efter 8h eller vad det kan ha varit på planet från Köpenhamn landade jag i New York. Vi var jätteuppspelta, tittade oss omkring till max så fort man kunde se marken, för vi skulle ju landa i New York, det skulle ju se jättehäftigt ut. Jag kan säga att jag blev besviken när vi tog mark. Utanför fönstret där vi landade fanns inget annat  än jordig mark, något som såg ut som en lång sopstation och kanske möjligtvis en stor väg, om jag minns rätt. Det fanns inget fantastiskt över det överhuvudtaget. Det var inte förrän vi satt på bussen som skulle ta oss från flygplatsen till hotellet i Stanford, NY som det häftiga började. Att åka på motorvägen var det första i det landet som fick mig att tappa hakan. Rent allmänt var bilarna större, eller rättare sagt så var jeepar och SUVs överrepresenterade och såg man en vanlig kombi eller kanske till och med en liten golf, då stod den utifrån mängden. Sen dessa lastbilar. Herregud. Här i Sverige åker det omkring fula, sunkiga lastbilar med ett tryck på sidan. Så var det inte där. Vi såg värsta pimpade lastbilarna, lackerade i häftiga färger och med stora tryck på. Dom var skitsnygga. Det var då man kände att "nej, jag är inte hemma längre. Varsegod, här har du USA".

Sedan följde några dagar på hotellet. Vi fick lyssna på föreläsningar om hur man tar hand om barn o vad man inte ska göra. Vilka kulturkrocker vi kanske skulle uppleva och vad vi kunde göra för att det skulle bli så bra som möjligt. Man var inte ofta ute från hotellet, två gånger egentligen. Första gången var väl kvällen efter vi kommit dit. "Ledarna" berättade att det fanns ett "Mall" inte alltför långt bort och att vi gärna fick gå dit och kika. Klart vi gick dit, alla svenskor. Jag minns att vi gick in i en ingång som ledde en direkt in till Macy's (så som det är överallt för Macy's har alltid en egen sektion i Mallet, som ett eget mindre i början/sidan/slutet av det stora). Jag kan ekänna att vi spenderade en ganska lång stund där. Det handlade inte om att vi egentligen tyckte så mycket om själva Macy's, utan det var mer pga att vi faktiskt inte fattade att Mallet fortsatta efter Macy's. När man insåg det sen kände man sig inte sådär väldigt världsvan utan ganska korkad. Efter det har jag aldrig spenderat särskilt mycket tid på Macy's utan i princip sprungit igenom det om jag behövt använda den ingången.

Andra gången vi stack ifrån hotellet på riktigt var på den guidade turen i New York. Jag fick den betald av Leon och Michelle som välkomstgåva, det var jag väldigt tacksam för efteråt. Jag kanske hade gått ändå, men jag vet inte säkert och det är något jag inte hade velat missa. Vi åkte med buss från Stanford till New York. Det var när man körde runt med bussen i New York som började förstå hur stort, hur mycket större det är. För kördes vi till Rockafeller Center. Inte visste jag vad det var innan, noll koll som vanligt. Vi fick åka upp till taket och jävlar säger jag bara, det var en usikt. Man kan se utöver hela New York, alla ljus, frihetsgudinnan. Det var vackert, riktigt vackert. Dock finns det ingenting som slår känslan när bussen släppte av oss på Time Square. Jag tror nog helt ärligt att det är något av det häftigaste jag sett, första gången jag såg det. Det är så långt ifrån allt man ser här. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig egentligen när jag klev ur bussen, inte hade jag koll exakt på vad Time Square var. Nu vet jag. Där och då blev jag kär i New York. Självklart vet jag att det är skittöntigt, jag har inte sett en bråkdel av New York, men tillräckligt för att tycka om det. Tråkigt nog var det inte alls samma sak att komma dit andra gången. Jag och Maria åkte dit helgen innan jul. Jag menar, you have see Christmas in New York, it's gotta be something special. Ne, det var det inte. Och inte heller gav mig Time Square samma känsla som första gången jag var där, men det är väl så det är. Första gången är alltid speciellt, med allt. Man ska inte försöka återuppleva sådana moments, dom finns en gång och sen ska man leva på det.

Hur som helst.. Jag åkte för ett år sedan, vilket betyder att jag skulle egentligen kommit hem nu. Det gör jag inte, jag har redan varit hemma i fem och en halv månad. Lite fel känns det. Jag vet ju nu att jag hade kunnat få mer tid med dom därborta utan att det gått ut över min utbildning, vilket ju var anledningen att jag kom hem. Men jag hade aldrig kunnat göra annorlunda och det är alltid rätt att veta annat i efterhand. Vad jag vet nu vet jag inte då så det är inget att gräma sig över, dock kan man känna att det är synd att jag inte fick mer tid där. Men jag har fått mycket bra pga att jag kom tillbaka. Jag fick ett jobb direkt, något jag är väldigt tacksam över. Jag fick ha sensommarn och början på hösten här med Shomi och vi gjorde mycket roligt :) Hade ju varit sugigt om vi inte setts förrän nu, även om det knappt märks när vi e ifrån varann ;) Jag hade kommit hem till en lägenhet jag skulle ta hand om. Det om något hade varit hysteriskt. Nu bor jag här och kan skjuta på sådant där tills jag vet hur det blir med skola. Jag kunde skriva HSP och höja mig vilket aldrig är fel. Och dessutom har jag gått ner istället för upp i vikt. Det hade ju varit intressant att se vilken köttbulle jag hade varit :D

Nej, saker händer för en anledning och det löser sig alltid till det bästa till slut. Nu ska jag bara försöka fortsätta gå ner i vikt (eller fett iaf), även fast jag slöat till lite det sista. Jag ska hoppas på att komma in i skola, om inte så börja förbereda mig för Danmark till hösten. Jag ska fortsätta jobba som den arbetsnarkoman jag insett att jag är, men också ha en vecka ledigt för att studsa ned till Tyskland en vecka för att träffa Maria. Shit, henne saknar jag mycket nu, efter ett halvår.

Det var många som inte tyckte jag skulle sticka iväg till USA, att det var ett förhastat beslut. Att det var oansvarigt och korkat och att jag, om jag inte kom in i skola, skulle stanna hemma och tjäna pengar istället. Jag tyckte inte så, och nu i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde som jag gjorde. Det har gett mig mycket att ha åkt dit, gjort det jag gjort och mött dem jag mött. Så tack till mig själv som släppte lite på kontrollen och behovet av att ha det som det alltid varit och på så sätt vågade göra något nytt och eget. Det var nyttigt. :)

- GU till våren då? *hiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie*