Here we go...

Jag har en plan, en ganska precis plan. Det viktigaste i planen är att jag skall ha barn, en man och ett arbete. För att vara mer specifik så skall jag finna denna man inom de närmaste fem åren, och vi skall gifta oss hyfsat nära då jag tar min läkarexamen. Jag kommer vara tjugosju när jag examineras, om jag kör raka spåret (vilket inte är så vanligt att man gör, men nu är det ju mig vi pratar om). Jag vill ha barn innan jag är trettio, helst mer än ett. Jag är inte riktigt på det klara med hur jag ska hinna arbete mig in på en fast arbetsplats innan jag får barn, men på något sätt skall det väl lösas. Sedan är planen att jag och min man efter inte alltför länge skaffar hus och Volvo (nej, SAAB egentligen men att säga Volvo ger en bättre bild av vad jag menar). Vilket hus det blir står redan klart, det bestämde jag när jag var femton. När jag så har fått min man, mitt hus och mina barn så ska jag ägna resten av mitt liv till att arbeta, vårda mitt äktenskap samt ta hand om mina barn och ge dom den tryggaste tillvaro jag kan. Det är min plan och det är den jag siktar på. Min absoluta dröm är att bli Svensson. En hel massa människor jag känner föraktar allt vad Svensson heter, men det är min idealvärld.

Igår var halva våran klass och halva våran parallellklass ute på en pub för att fira att vi blivit klara med ett arbete som alla trilskats med. Det var jättetrevligt, verkligen, och jag är jätteglad för att jag faktiskt har helt okej folk omkring mig. Jag satt och snacka med en vän och berättade för honom om min plan och min tidspress (Jag förklarade också för honom om varför negrerna i Afrika aldrig kommer att ta livet av sig, men det är en annan intressant historia). Anledningen till att vi gled in på ämnet var för att jag på något sätt uttryckte att pengar var viktigt och han kontrade med att man någon gång i livet borde uppleva att vara på röven (pank). Då kände jag att det är bäst jag förklarar mig lite så han kunde förstå mig. När han förstått min situation tittade han hopplöst på mig och sa till mig att jag inte var riktigt klok. Han tyckte att jag skulle koncentrera mig på vad som händer nu – vi vet inte ens om vi lever när vi är ”syv og tyve”. Sedan föreslog han att jag skulle åka till Afrika istället. Han tyckte att det kunde vara nyttigt för mig. Jag förklarade för honom att nej, det hinner jag inte för då spricker min tidsplan, men jag kunde gott se vad han menade.

Ibland har jag svårt att skilja på vad jag vill göra och vad jag gör för att jag borde eller för att det förväntas av mig. Ibland tror jag till och med att jag gör saker för att jag tror att det förväntas av mig, fastän att det kanske inte alls är så. Det här ska inte missförstås och tolkas som om jag menar att det alltid är andra som förväntar sig saker, det kan precis lika gärna vara jag själv som sätter press på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall vara högpresterande och jag förväntar mig att jag skall klara av precis allting. Det gör jag också, men jag tror att jag allt för ofta missar vad jag själv egentligen vill eftersom jag fokuserar på vad jag borde. I vissa sammanhang är det jättebra med press och höga ambitioner. Det finns en anledning till att jag fick de betyg jag fick i högstadiet och detsamma gäller gymnasiet. Jag hade aldrig fått dem om jag inte haft de krav jag haft på mig själv och utan dem hade jag inte suttit där jag sitter idag. Så det är absolut inte alltid dåligt, men det måste finnas en balans och alltför ofta tror jag att jag endast lever efter mina krav och förväntningar och glömmer bort att känna efter vad jag vill.

Jag är glad att jag efter gymnasiet kunde få insikt i att det är okej att inte köra på i hundraåttio och att mitt liv inte skulle rämna om jag tog ett break och gjorde något annat. Jag själv kunde inte se någon annan väg än att direkt efter gymnasiet börja studera vid ett universitet. Det var inte förrän någon upprepade gånger talade om för mig att det kanske faktiskt skulle vara bra för mig att göra något annat, att universiteten finns kvar. Med facit i hand kan jag säga att det hade varit en katastrof om jag hade haft siktet inställt på att börja studera direkt. Jag kan inte ens föreställa mig vad jag skulle ha tagit mig till om jag fått ett negativt antagningsbesked utan B-plan.

Jag tror att de senaste två åren har tagit ned mig lite på jorden och gett mig lite mer insikt i mycket. Jag är inte lika hysterisk längre, allt måste inte vara perfekt. Jag har dock fortfarande ett alldeles för snävt tunnelseende och jag lyssnar fortfarande inte alltid riktigt till vad jag själv vill. Oftast har jag till och med svårt att avgöra vad det är jag vill.

Jag har börjat studera till läkare i år. I mina ögon innebär det att min framtid är säkrad. Jag skulle kunna säga att den enda anledningen till att jag blir läkare är för att jag brinner för att bota sjuka människor och göra nytta i världen. Det är delvis sant. Jag älskar att arbeta med människor och speciellt att kunna göra en annan människas vardag lättare. Men det är inte den främsta anledningen till varför jag väljer mitt framtida yrke. Det är inte heller för att det är det absolut intressantaste som finns att läsa. Jag är beredd att säga att det är topp tre, men det är inte ensamt på toppen. Det skall dock sägas att jag har svårt att se mig själv läsa till något annat än läkare, och jag brukar säga att jag är inte hundra procent säker på att jag vill bli läkare, men eftersom jag inte kommer på något bättre så kan jag lika väl läsa till läkare. Men som sagt, det finns en specifik anledning till varför jag vill studera till läkare som är väldigt, väldigt central för mig. Det är att jag vet att jag aldrig kommer vara utan arbete. Det kommer alltid att behövas läkare och på ett eller annat sätt så kommer jag alltid att kunna arbeta, så länge jag vill. Det är den absolut främsta anledningen till varför jag vill bli läkare.

Kanske är det därför jag ibland funderar på om jag verkligen befinner mig på rätt plats. Det finns så mycket annat man kan göra, men jag har låst mig till det här. Det har mycket att göra med att jag aldrig skulle kunna tillåta mig själv att göra något annat, även om det ibland känns som om jag vill. Jag skulle till exempel kunna bli barnmorska. Det är något jag faktiskt tror jag väldigt gärna skulle vilja bli, och jag tror att jag hade haft mycket glädje av det. Hade jag valt att bli barnmorska hade min plan kunnat göras mer realistisk dessutom, tidspressen hade inte varit lika stor. Det finns dock inte ens med på kartan, och det kommer aldrig att bli aktuellt. Jag kommer nämligen aldrig kunna tillåta mig själv att utbilda mig till barnmorska när jag har haft möjligheten att bli läkare. Kan jag göra något så måste jag göra det. Kan jag gå lite längre så kommer jag göra det. Inte för att det är min dröm, utan för att jag förväntar mig det utav mig själv. Till en viss del tror jag att jag skulle bli en lyckligare människa av att sänka kraven lite och ta det lite lugnare, men jag känner mig själv och det kommer inte hända.

Jag tror att en tid i mitten av Afrika, boendes i en hydda och levandes av majs, skulle vara jättenyttigt för mig. Att leva för dagen och koncentrera mig på att inte svälta hade nog rensat min hjärna ganska bra och gett mig lite bättre insikt av vad som är viktigt. Som min vän sa, att vara på röven är något man skall uppleva i sitt liv. Nu tror jag att han hade andra orsaker än jag att vilja det men jag måste nog ändå hålla med honom. Dock anser jag inte att det skulle ge så mycket här hemma. Hans förslag om Afrika var däremot något som fick mina tankar att snurra.

Dessvärre har jag en plan att hålla fast vid, och om jag inte kör raka spåret i hundraåttio så kommer den spricka och det får inte ske. Så jag håller fast i min plan och försöker istället fokusera på att börja lyssna lite mer till mig själv och uppmärksamma vad jag vill och inte vill. Jag skall dessutom försöka bli bättre på att säga vad jag tänker till människor, både bra och dåligt. En människa som gör något bra har skall få veta det. En människa jag tycker om skall få veta det. Och en människa som gör mig illa skall få veta det också, så att det kan ordnas till för allas bästa. Och medans jag gör detta skall jag även fortsätta grubbla över hur mitt liv hade kunnat förändras av att spendera en tid i en hydda i mitten av Afrika.